Många säger att innebandyn är liten. Men alla har vi varit små och innebandyn växer för varje år. Ibland kan jag tycka att det tar alldeles för lång tid, i Sverige har vi ju faktiskt varit igång sedan tidigt 1980-tal. De äldsta klubbarna är över 30 år och därmed vuxna.
Men det går framåt och det glömmer man ibland. Jag läser på IFF:s hemsida att sporten börjar få fäste i Afrika där man spelade Unity Cup i Rwanda i juli. Med tio lag från åtta olika afrikanska länder!
Jag behöver inte säga att det är utomhus-innebandy som gäller där?

Och InnebandyMagazinet har en bra artikel där man jämför antalet licensierade spelare (som är lägre än det totala antalet spelare eftersom korpen exempelvis inte är medräknade där) i olika länder idag och för tio år sedan. Framför allt noterade jag att Tyskland börjat växa, de har gått från 540 till 5920 spelare.
Tycker du det låter lite? Ja, då kanske man ska komma ihåg att det är ungefär så många volleybollspelare som det finns i Sverige. (För ett antal år sedan fanns det 6000 i Sverige, vet inte vad siffran är idag).
Men framför allt Tjeckien som gått från 9.200 till 33.150 spelare. Var kommer de att befinna sig om tio år? Har de passerat Sverige och Finland?

Så varför är detta intressant för InnebandyPiraterna? Tja, dels gäller det ju att jag hänger med när det gäller var lagen på Floorball World Tour kommer ifrån och dels kan det öppna för översättningar och utgivningar på andra språk. Tyska kanske kan vara intressant när det finns 6000 tyska innebandyspelare och 29.000 schweiziska (där jag tror att merparten är tysktalande). Hittills har jag ju sett framför mig möjligheterna att ge ut böckerna på finska, tjeckiska och tyska (för Schweiz). Samt engelska för resten av världen. Noterade dock att det redan finns nästan 2000 innebandyspelare i Australien och lägger man till britter, amerikaner och kanadensare så börjar det bli intressant.

Även om det inte går att jämföra med fotbollens spridning. Ännu.

Kanske dags att göra en engelskspråkig version av den här sidan nu?

Uppdaterat: Just nu verkar InnebandyMagazinet ha plockat bort artikeln om antalet licensierade spelare. Märkligt, men inte ovanligt. Annars brukar det ju vara gamla artiklar som dyker upp med nytt datum, ungefär som köttfärsen i vissa livsmedelsbutiker. Vi får se om den dyker upp igen så att jag kan länka till den (eller om länken börjar fungera igen).

För några dagar sedan skrev jag det sista kapitlet till Andra säsongen. Idag gjorde jag de sista rättelserna på mitt eget korrektur och skickade sedan hela manuset vidare till min skrivarcoach som nu ska ge sitt omdöme.

Troligen innebär detta att jag om en vecka eller så får tillbaks boken tillsammans med mängder av noteringar kring vad som kan förbättras. Frågetecken som jag förbisett som kan förvirra läsaren. Ibland tycker hon att jag ska stryka en eller flera scener. Ibland att jag behöver skriva till och utveckla en scen i boken.

Målet för mig är fortfarande en utgivning i mitten av september, vilket nu bara är en och en halv månad bort. Vi får se hur omfattande ändringar som krävs i boken.

Jag hoppas i alla fall att ni kommer att gilla boken när ni får läsa den. Vi återser många huvudpersoner från den första boken samtidigt som det dyker upp en del nya ansikten i Andra säsongen..

De kommande veckorna ska jag berätta mer om boken och självklart även börja lägga ut lite smakprov. Den här gången kommer jag troligen att välja en variant där man kan prenumerera på boken kapitel för kapitel via e-post som följetong.

Dessutom släpps boken såklart som pappersbok, e-bok i olika varianter. Jag jobbar även på att få fram en ljudboksutgåva av Första säsongen (och senare även Andra säsongen) men det lär dröja ytterligare två månader i alla fall…

Tack för ert tålamod. Nu är det väl snart dags att börja på Tredje säsongen. Jag vet redan hur det första kapitlet på den inleds…

Det börjar bli hög tid att bestämma sig för hur omslaget på ”Andra säsongen” ska se ut. FWT-loggan ska precis som på ”Första säsongen” finnas i centrum men jag hade tänkt att jag skulle byta bakgrundsfärg – för att man snabbt och lätt ska kunna skilja böckerna åt i hyllan. Har lekt med dessa två färger till att börja med:

Grön eller

kanske orange?

Vore spännande att höra vad Du som läsare tycker? Någon av dessa färger som tilltalar – eller ska jag välja något helt annat?

InnebandyPiraterna boken - snart också på burk?

Den 15 november var det releaseparty för InnebandyPiraterna, idag är det alltså exakt tre månader sedan dess. Jag gjorde en summering efter två månader.

Så vad har egentligen hänt den senaste månaden? Förutom att jag bara varit på tre signeringar? Ja, mycket arbete har skett i kulisserna. Lite förberedelser inför skrivandet av bok 2, uppföljaren. Jag har så smått börjat kolla upp möjligheterna att filmatisera boken/böckerna. Försäljningen tickar vidare. Fortfarande en bit kvar till mitt första delmål på 800 exemplar.

Jag tipsade om hur föreningar kan tjäna pengar på InnebandyPiraterna.

Jag fick en första längre recension av InnebandyPiraterna.

Och InnebandyPiraterna släpptes äntligen också som e-bok.

Under de senaste veckorna har jag träffat mängder av läsare som gillade första boken och längtar efter att få läsa fortsättningen. Det gör att jag känner en viss press att komma igång på allvar och skriva och slutföra ”Andra säsongen” (som den fantasifulla titeln troligtvis blir).

Bokens fansida på Facebook drogs igång på allvar för ungefär en månad sedan och har just nu 186 fans. Den siffran vill jag förstås öka till det tiodubbla innan året är slut.

Samtidigt märker jag hur stort behovet är av att fortsätta marknadsföra boken. Hela tiden träffar jag folk som aldrig hört talas om boken tidigare – trots att den ändå synts både i tidningar och tv. Flera bibliotek har köpt in boken vilket är kul.

Så om jag/boken får önska mig något på 3-månadersdagen så är det att du som läst boken berättar för minst 10 kompisar hur bra du tycker att den är! Och att du skriver en recension på någon av nätbokhandlarna.

Imorgon kan jag förhoppningsvis bjuda på en spännande tävling!

InnebandyPiraterna boken - snart också på burk?

Idag är det två månader sedan InnebandyPiraterna lanserades, då de första böckerna signerades på O’Learys i Helsingborg (men det är också ganska exakt ett år sedan jag började skriva på boken). Sedan premiären har jag varit och signerat runtom i södra Sverige, mest i Skåne. Återstår fortfarande mycket norr om Stockholm att besöka.

Jag har varit med i tv, både TV4 Helsingborg och TV4Sport. Jag har gjort direktsänd radiointervju i Radio Halland. Och intervjuats i ett antal tidningar och på olika webbsajter.

Men det finns så mycket kvar att göra. Det jag märker när jag är ute på olika matcher är hur många som fortfarande inte hört talas om boken, som fortfarande har kvar att upptäcka Floorball World Tour och lära känna Anton, Emil, Viktor, Charlie, Brian och alla de andra killarna i laget. Varje dag säljs det en eller flera böcker, framför allt via nätbokhandeln.
I morse när jag loggade in för att kolla gårdagens försäljning kunde jag glädjas åt att det sålts 8 böcker det senaste dygnet. Och det har redan sålts fler böcker på nätet i januari än det gjorde i november (nu hoppas jag vi passerar decembersiffran också). Sånt är kul. Även om jag undrar – vem har köpt? Var bor mina läsare?

Jag kan se statistik för hemsidan. Det kunde kanske vara kul att dela med sig lite av. innebandypiraterna.se har haft besökare från 20 länder. Sverige dominerar självklart, följt av Storbritannien (!), Danmark, Norge och Finland.
Men även i länder som Malaysia och Argentina finns det uppenbarligen ett intresse för innebandy och boken. Går man sedan djupare ner i besöksstatistiken och tittar på vilka städer där flest besökare bor så toppar inte oväntat Helsingborg. Men Jönköping hamnar före Stockholm, Malmö och Göteborg. Innebandyfästen som Varberg och Solna finns med där uppe, liksom Umeå, Lund och Västerås.
Besökarna är dock väl spridda över landet, inte mindre än 110 orter är listade i min Google Analytics-sammanställning. Men – faktum kvarstår, ”bara” runt 1400 personer har besökt InnebandyPiraterna på nätet hittills.

Så om det är något som jag vill önska av dig som InnebandyPiraterna-fan denna 2-månadersdag (?) så är det att du hjälper till att sprida budskapet om boken till alla du känner som kan tänkas vara intresserade.
Låt oss slå ett besöksrekord. Och du har väl blivit fan till InnebandyPiraterna på Facebook? I högerspalten hittar du en knapp för att anmäla dig. Första delmålet är 1000 fans!

Förresten – du har väl inte missat att jag ska signera böcker på Idrottens Hus i Helsingborg på söndag? FCH:s sponsorer bjuder på fri entré så det kan bli uppåt 2000 åskådare! Om du vill ha chans att vinna ett signerat ex av InnebandyPiraterna så ska du förboka en biljett (man betalar bara serviceavgiften på 15 kr) så är du med i utlottningen!
Läs mer på FCH:s hemsida.

Idag vill jag önska alla läsare ett gott nytt år! Nu är det fredag och 2010. I måndags gjorde jag ett besök i Solnahallen för att signera och sälja böcker. Försäljningen blev inte så omfattande men förhoppningsvis fick en och annan besökare upp ögonen för InnebandyPiraterna. Helt klart är att det finns många som ännu inte hört talas om boken – trots all publicitet.

Matchen såg jag bara delar av så det är svårt att göra någon ordentlig bedömning mer än att det svängde åt båda håll och blev den del omdiskuterade situationer. AIK såg ut att ha ett stadigt grepp om händelserna men släppte in Warberg. I slutändan kunde hemmalaget ändå få med sig alla tre poängen.

Något som upprörde i alla fall mig var när jag på tisdagen (jag övernattade i Solna) bläddrade i de lokala morgontidningarna Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och förgäves letade efter artiklar om matchen. Resultat och tabell javisst. Men inga matchreferat. De två stora lokala morgontidningarna har inte orkat åka ut till Solna för att se en match mellan Sveriges (världens?) två bästa klubblag? Jag tror det var DN som hade skrivit två meningar om matchen utöver målskyttar.
Cheferna för sportredaktionerna på de båda stockholmsdrakarna borde faktiskt skämmas. Fick höra av en bekant som bor i huvudstaden att det tydligen alltid är så, DN och SvD skriver bara om hockey och fotboll. Övriga idrotter nonchaleras allt som oftast. Som innebandyälskare hade jag sagt upp prenumerationen i protest om jag haft någon.
Aftonbladet satte nytt rekord med två artiklar från matchen. Men ingen av dem handlade direkt om matchen utan var förstås skandaler (stenkastning mot Warbergs buss på vägen dit och den omdiskuterade incidenten med Egebrant vs Sjögren)…

* * *

På tisdagen besökte jag ett antal bokhandlare i Stockholm för att kolla intresset för att plocka in boken InnebandyPiraterna i sortimentet. Kanske dyker den upp hos Hedengrens och Bokskotten. Akademibokhandeln fattar alla inköpsbeslut centralt och där är det tydligen svårt att komma in. Du som läser detta kan hjälpa mig genom att oavsett var du bor i landet, gå in i din bokhandel och fråga efter boken InnebandyPiraterna. Då kanske fler bokhandlare får upp ögonen för denna ny serie idrottsböcker.

Redan till helgen är det dags för signering igen. Jag åker till Göteborg och Scandinavium på söndag för årets största arenamatch (Pixbo Wallenstam-Caperiotäby) utöver SM-finalen och dagen efter blir det ett nytt besök i Varberg, denna gång Sparbankshallen där Warberg möter Falun (som måste vara landets mest oförutsägbara lag resultatmässigt just nu).

Så frågan är – när säljer jag årets första exemplar av InnebandyPiraterna?

PS – idag ska jag börja skriva på bok 2 är tanken…

Åldersgräns? Är InnebandyPiraterna vuxen- eller ungdomsbok eller båda delar?

Jag får ofta frågan: vilken ålder riktar sig boken till? Och jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det. När jag skrev boken hade jag ingen uttalad målgrupp egentligen utan skrev en bok som jag själv hade velat läsa – både nu och när jag var ung.
Jag vet inte om det är något specifikt med böcker där man väldigt gärna ska dela in målgruppen i ålderssegment. När det gäller film är det helt okej att se en film som är barntillåten även om man är vuxen – och du kommer aldrig högre än en 15-årsgräns.
Men böcker ska av någon anledning segmenteras mer än så. Det är till och med så att böcker katalogiseras som vuxen respektive barn/ungdomsböcker.
Det är tydligen ett viktigt vägval eftersom det avgör i vilken hylla boken ska placeras på bibliotek och i bokhandlar. På fredag kommer Svensk Bokhandel med sin stora ”Vårens böcker” och där finns såklart InnebandyPiraterna med. Där har jag valt att placera boken bland ungdomsböckerna.
Men är boken bara för barn/ungdomar? Och hur gammal behöver man vara för att kunna läsa och tillgodogöra sig den? Ärligt talat har jag ingen aning. Du som har läst boken får gärna kommentera nedan och berätta hur gammal du är och hur du upplevde den.

Jag har i alla fall gjort en sak rätt när det gäller att avdramatisera känslan av en barn/ungdomsbok – omslaget. Det är väl ändå ett omslag som kan funka även för vuxna? Inga tecknade innebandyspelare i 60-talsstil utan en modern illustration/logga.

Alla är välkomna att läsa boken, både unga och gamla. Köp InnebandyPiraterna idag!

Svenska Dagbladet skrev för några dagar sedan om flera kända författare som blivit refuserade av olika förlag, både svenska och världsförfattare. (Tipstack till Författarcoachen). Riktigt klassiska misstag där förläggare inte sett storheten eller potentialen i de manus de fått i händerna. Det är lika mycket tur som skicklighet bakom att landa ett bokkontrakt.

Stephenie Meyers (som skrivit Twillight-serien som läses av miljoner och filmatiserats) blev refuserad innan succén: ”Meyer skrev visserligen den första boken i serien på tre månader, men av de femton förlagen som fick manuset på posten svarade nio nej, medan fem inte svarade alls. Agenturen Writers House bokade dock in ett möte – i dag är den 35-åriga mormonen och trebarnsmamman mångmiljonär.”

Mer känt är då Stephen Kings kamp för att bli utgiven, liksom JK Rowlings. Och förstås hur Bonniers tackade nej till Astrid Lindgren. Men dessa har ändå lyckats. Fundera över hur många som kanske är lika bra som gett upp när de fått refuseringsbrev av förlag som ibland kanske knappt ens läst manuset?

Just sådana här historier var en viktig anledning till att jag valde att inte skicka in manuset till InnebandyPiraterna till något förlag. Eller rättare sagt. Jag skrev faktiskt ett utkast till en liknande berättelse för ett par år sedan, om en ung innebandyspelare som flyttade till Skåne för att spela i ett pojklag. När jag hade ett synopsis och tre kapitel skickade jag in dem till ett svenskt förlag som satsar mycket på ungdomsböcker. Jag har fortfarande inte fått något svar därifrån så jag vet inte om det ska räknas som en refusering?

När jag började skriva InnebandyPiraterna var jag därför övertygad om att köra mitt eget race. Jag publicerade berättelsen på nätet som följetong eftersom jag inte ens var säker på om jag skulle ge ut den på papper eller istället hitta en ny innovativ väg att bygga en helt digital författarplattform. Men det blev en pappersbok i alla fall.

Istället för att använda ett förlags kompetens har jag försökt finna den på egen hand, med en författarcoach som granskat och gett feedback på manus. Med ett antal marknadsförare i bekantskapskretsen och viss egen erfarenhet så har jag gjort det själv med viss inhyrd hjälp.

Så jag vet inte om det här manuset hade blivit refuserat eller antaget av ett stort förlag. Men det spelar egentligen ingen roll, det enda som är viktigt är vad läsarna tycker. Och där har jag hittills fått övervägande positiva reaktioner.